Sveriges AI-strategi är inte mycket till strategi

I fredags presenterade regeringen Sveriges nya AI-strategi som har tagits emot väl på Linkedin eftersom allt tas emot väl på Linkedin men som i ärlighetens namn inte är särskilt mycket till strategi. Den får plats på drygt 20 sidor och innehåller ganska mycket fina förhoppningar om möjligheterna med AI – om än inte på AI-kommissionens superpepp-nivå – men väldigt lite konkret.

Huvudnumret är de uppsatta målen om att Sverige ska vara bland de tio främsta AI-nationerna i världen och att Sverige ska vara bäst i världen på att använda AI i den offentliga förvaltningen. Jag behöver kanske inte upprepa vad jag tycker om den här sortens mål, invändningarna kvarstår. 

Men i detta fall blir det också lite märkligt eftersom de förvisso korrekta områden som pekas ut inte på något sätt är unika för Sverige. Det handlar om sådant som tydliga spelregler och minskad regelbörda, datatillgång och datadelning, god el och infrastruktur, forskning, talangrekrytering och kompetens, och så vidare. Allt det här är ju sådant som alla länder fokuserar på, och ofta lägger stora resurser på, och hur just Sverige ska vinna här framgår inte av strategin. 

Mycket är ju också sådant som är framgångsfaktorer för ett innovationsland oavsett om det handlar om AI eller inte och därför saker man kan förvänta sig att en regering sysslar med mer eller mindre till vardags. På många platser i strategin hade man kunnat byta ut ”AI” mot ”digitalisering”. Kanske är det också på grund av detta som mycket i strategin handlar om att ”fortsätta” göra och vara saker. 

Det blir ganska tydligt när man går över och kikar på den tillhörande handlingsplanen som regeringen lagt fram. Den absoluta merparten av åtgärder som listas där är nämligen sådant som redan är gjort. Många av dem bra saker, och en del är rentav AI-specifika, som beslutet att inrätta en AI-verkstad för offentlig sektor. Men jag ser ändå inte riktigt poängen med att fylla en ”handlingsplan” med blandad skåpmat. 

Jag hittar en handfull framtida initiativ på de 12 sidorna, där det enda som egentligen sticker ut är inrättandet av ett samarbete med det otroligt typiska namnet ”Team Sweden AI” som ska stärka Sveriges AI-arbete och ”internationella positionering” på området. Go team!

Sammanfattningsvis är Sveriges AI-strategi mer en ambition med tillhörande CV och mindre en konkret, framåtlutad plan. Känslan är att det är lite av ett pliktdokument för att visa att man hänger med och att man gör något, och inte något man slår på stora trumman för. Det sistnämnda hade exempelvis krävt stora investeringar, vilket helt saknas. Måhända var det därför strategin presenterades en fredagseftermiddag och att den stora nyheten på presskonferensen blev att Wallenberg-stiftelsen ska lägga 40 miljoner på en ny svensk språkmodell.

Men! Jag tycker inte att det här gör något. Även om det är ganska enkelt att nagelfara och kritisera innehållet i strategin så tycker jag att den relativa återhållsamheten – trots högt satta mål – är rätt just nu. Jag skrev redan när AI-kommissionen presenterade sin rapport att överentusiasmen var ett problem. Att världen då, hösten 2024, halkat ner i desillusionens dal och företag och användare börjat ifrågasätta om tekniken håller vad den lovar. 

Och nu 15 månader senare har inte mycket hänt för att ändra på detta. Särskilt inte om man med AI mest menar generativ AI (det definieras förstås inte i AI-strategin, vilket är ett problem i sig, men av sammanhangen verkar det så).

Absolut, språkmodellerna har blivit ännu bättre och mer kapabla, och AI-agenter som Claude Code skakar om utvecklaryrket (och Wall Street). Men företag och organisationer kämpar fortfarande med att skörda frukterna och gå från pilot till produktion för bredare användningsområden. Lägg till detta ett investeringsrally som mycket väl kan sluta med en enorm krasch och en ganska utbredd generell AI-skepsis.

Att i det läget göra enorma, dyra satsningar på AI från statens sida hade inte varit ansvarsfullt. Ibland är det bättre att låta andra göra misstagen först, även om det innebär att man riskerar att ”halka efter”. Ibland är det bättre att tillhandahålla en plätt jord för andra att odla på, bara man ser till att jorden är bördig. Det kan bli en fin trädgård av det också, även om den inte blir en av världens tio vackraste.

AI-entusiasterna sliter nu sitt hår över bristen på satsningar och tempo, medan AI-kritikerna ifrågasätter varför staten ens ska ha en AI-strategi.

Vi som står mitt i rabatten är dock ganska tillfreds.

––

Den här krönikan är hämtad ur CS Veckobrev, ett personligt nyhetsbrev med lästips, länktips och analyser skickat direkt från chefredaktör Marcus Jerrängs skrivbord. Vill du också ha nyhetsbrevet på fredagar? Skriv upp dig för en kostnadsfri prenumeration här.