Studio S Entertainment (del 4)

I föregående del i denna Studio S-följetång så skrev jag bland annat om två amerikanska filmer, Verktygsmördaren / Toolbox Murders (1978) och The Boogey Man (1980), och vilken inverkan de hade på våldsfilm här i Sverige med rättegångar och allt vad de medförde. Till denna del utlovade jag levande döda, och, som jag slagit fast tidigare, är jag en man som håller sitt ord!

Zombiernas återkomst / La orgía de los muertos (1973)

Zombiernas återkomst, på engelska mer känd som The Hanging Woman, utspelar sig i en avlägsen, gotisk bergsby i Europa någon gång under 1800-talet. Den unge mannen Chekov (Stelvio Rosi) anländer till byn för att ta del av ett testamente efter sin nyligen avlidne farbror. En farbror, som det visar sig, var en förmögen greve.

Väl på plats dras Chekov snabbt in i en rad mystiska och många gånger makabra händelser. Byn visar sig vara fylld av mörka hemligheter, och det dröjer inte länge förrän det står klart att hans farbror kanske inte är så död som alla tror. I skuggorna opererar en galen vetenskapsman som utför ockulta och medicinska experiment för att väcka de döda till liv. Snart börjar liken på den lokala kyrkogården att resa sig ur sina gravar på välbekant zombiemanér.

Utkommen blott fem år efter den odödliga klassikern Night of the Living Dead (1968) är Zombiernas återkomst en av de tidigare zombiefilmerna som red med på George A. Romeros levande döda-våg. Denna film balanserar i och för sig mellan zombiefilm och en deckare - vilket gör filmen relativt annorlunda än andra, mer kända, filmer i genren.
"En riktig mysrysare". Den inledning får ju vem som helst att tindra i ögonen. Zombis återkomst var titeln Video Invest stoltserade med.
Eftersom detta är ett Video Invest-släpp så har ju även den här rullen varit i skottgluggen under 80-talets glada dagar. Hade man fog för det? Ja, det skulle jag ändå säga att man hade. Filmen i sig är mest en thriller som sagt, en deckarhistoria där man som åskådare sitter och undrar vem det är som ligger bakom allt, och varför. Det i sig är inget vanligt förekommande grepp när det kommer till zombiefilmer, vilket jag ändå tycker är en av filmens största styrkor.

Det jag tror att man i Sverige under tidigt 80-tal reagerade kraftigt på är karaktären Igor (Paul Naschy). Igor är en dödgrävare som har någon märklig relation, av sexuell natur, till grevinnan på slottet. I en scen kallar hon på Igor som dyker upp från katakomberna (slottet har passande nog underjordiska gångar som länkas samman med den närliggande kyrkogården). Grevinnan har lindat in sig i täcket och ligger orörlig så att det ser ut som om hon är en av de döda kropparna som Igor pysslar om till vardags i sitt arbete (och på fritiden). Han börjar kyssa henne tills det slår honom: "vad håller jag på med?", och rusar tillbaka ner till katakomberna. Väl där nere så går han fram till tre olika lik med olika grader av förruttnelse, kysser dem, och lovar dem att det bara är de som betyder något för honom. Det vi har att göra med är en nekrofil, med andra ord. Scenerna i sig är inte något att tala om, men själva tanken på att Igor är en nekrofil är ändå relativt otäck.

Zombie Flesh Eaters (1979)

Filmen tar sin början i New York där en till synes övergiven segelbåt driver in i hamnen. När kustbevakningen söker igenom båten attackeras de av en död man. En zombie, med andra ord. Båten visar sig tillhöra en känd forskare som har spårlöst försvunnit på den karibiska ön Matool.

Forskarens dotter, Anne Bowles (Tisa Farrow, syster till den kanske lite mer kända Mia Farrow), bestämmer sig för att resa till ön för att ta reda på vad som hänt hennes far. Hon slår följe med journalisten Peter West (Ian McCulloch) och ett par som de möter i Karibien som har en egen båt.

När gruppen anländer till Matool hittar de inte Annes far, utan i stället träffar de på doktor Menard (Richard Johnson) - en läkare som desperat försöker hitta en vetenskaplig förklaring och ett botemedel till en mystisk epidemi som härjar på ön. En efter en dör öns invånare för att sedan återuppstå som aggressiva, köttätande zombier. Lokala legender skyller utbrottet på voodoo-förbannelser, medan forskare inte vet vad de ska tro. Ön förvandlas snabbt till en mardröm där de överlevande måste kämpa för sina liv mot en ständigt växande armé av ruttnande lik.
Här inleder de med "en av de största kassasuccéerna genom tiderna". För den som är icke-källkritisk kan ju detta handla om alla genres. Jag har inte dubbelkollat detta, men jag har MYCKET svårt att tro att Zombie Flesh Eaters var en av de mest inkomstbringande filmerna någonsin när den kom.
En av mina absoluta favoriter från när det begav sig, och som jag nämnde i tidigare artikeldel så har denna länge varit min absoluta favorit när det kommer till de levande döda. Tills omtitten för denna artikel, ska sägas. Zombie Flesh Eaters, eller Zombie, eller Zombi 2 (då den marknadsfördes som en inofficiell uppföljare till George A. Romeros Dawn of the Dead), är en kanonrulle, men The Beyond är bättre. Båda två är ju Lucio Fulcis verk, vilket bara cementerar vilken skräckfilmskung han ändå var. Trots denna nedhalkning på undertecknads lista har den givetvis många legendariska scener och grepp. Tigerhaj vs zombie är ju en klassiker. För den som inte sett filmen så finns det alltså en undervattensscen där en zombie slåss mot en livs levande tigerhaj. Det ser dessutom, förutom att skådespelaren rör sig aningen för snabbt för att vara en trovärdig zombie, förvånansvärt bra ut. Vi har musiken, i synnerhet filmens theme som ligger högt upp på de bästa soundtracken inom skräckfilm. Vi har också den ökända scenen, som självklart var på tapeten i vårt avlånga land, där en zombie långsamt trycker en kvinnas öga mot, och på, en stor träflisa. Denna scen var en central punkt i videovåldsdebatten i många länder. Studio S har, som ni ser ovan, den goda smaken att han den som omslagsbild på filmen.

Zombie Holocaust (1980)

Filmen börjar på ett sjukhus i New York där flera mystiska fall av stympade lik upptäcks. Det visar sig att en av sjukhusets anställda i hemlighet har ätit av organen från de döda kropparna. När mannen ska gripas i stället väljer att ta sitt liv, leder spåren polisen och forskarna till den avlägsna ön Kito i Sydostasien, varifrån mannen ursprungligen kom.

En antropolog och en läkare organiserar en expedition till ön för att undersöka saken närmare. Väl framme i den täta djungeln upptäcker de snabbt att ön döljer dubbla fasor. Dels jagas expeditionen av en lokal stam med aggressiva kannibaler, dels visar det sig att en galen vetenskapsman har byggt ett hemligt laboratorium på ön.
Vetenskapsmannen utför fasansfulla transplantations- och hjärnexperiment på både levande och döda, vilket har resulterat i att en armé av levande döda zombier vandrar omkring på ön. Expeditionen hamnar mitt i en blodig kamp mellan zombier, kannibaler och vetenskapsmannens galenskap.

Jag minns när jag och min barndomskompis Brostak var inne i en aldrig sinande ström av gamla skräckfilmer. Han hade fått tag i denna på VHS, och det enda jag minns från den filmen är att den var förbannat gul. Måste ha varit ett riktigt taskigt släpp han fått tag på, vilket bolag minns jag icke, för den var bitvis så gul att man inte såg vad som hände i de mörkare partierna. Filmen i sig är en mix av zombie- och kannibalfilm - den senare subgenren hade börjat bli populär i och med Cannibal Holocaust (1980) (en film som vi återkommer till i en kommande artikel). Är man slug, som dessa filmskapare, så petar man in ordet zombie istället för kannibal framför Holocaust, och helt plötsligt får man det bästa av två världar.
20 år och uppåt är ändå en väldigt hög ålder när det kommer till film när man tänker efter. Eller?
Omtalade scener (läs: scener som var uppe för rättegång någon gång under tidigt 80-tal) återfinns direkt i början av filmen. En kirurg utför en obduktion på en död människa, och här får vi som tittare se en ganska utdragen scen när kirurgen skär i liket. Enligt uppgift så ska filmskaparna ha använt inälvor och liknande från djur för att det ska se så verkligt ut som möjligt. Detta blev, hör och häpna, alltså en omtalad scen på 80-talet. Inte bara i Sverige, utan i Storbritannien bidrog detta till deras egen videvåldsdebatt (Video nasties kallades dessa filmer) och det dröjde många, många år innan filmen släpptes oklippt i landet igen. Sedan har vi en minnesvärd scen innehållandes en båtmotor (utombordare) och en zombie. En av huvudkaraktärerna lyckas få ner en zombie på marken varpå han kör utombordaren i huvudet på honom. Mycket och länge.

En rolig anekdot från denna film berättar Stefan Nylén i introduktionen till filmen. Likt Zombie Flesh Eaters så regisseras denna film av en italienare, men inte av Lucio Fulci, utan av Marino Girolami. Eftersom båda filmerna delvis är inspelad på amerikansk mark med amerikanska skådespelare kan man tänka sig att filmskaparna på ett eller annat sätt hjälper varandra. Det... kan man säga att de har gjort. En scen i Zombie Flesh Eaters, när huvudpersonerna med bil anländer till byn handlingen kretsar kring, används rakt av i Zombie Holocaust. Enda skillnaden är att man i slutet av klippet inte använder inzoomningen av karaktärerna. Sådant gör mig glad i själen.
Staden med levande döda. Eller ja, Staden med DE levande döda ska den ju heta. Men Studio S valde att ha kvar Video Invests (felaktiga) titel, vilket är helt rätt.
Staden med levande döda / Paura nella cittá dei morti viventi (1980)

Filmen inleds i New York under en spiritistisk seans. Mediet Mary Woodhouse (Catriona MacColl) drabbas av en skräckinjagande vision - i den lilla staden Dunwich har en präst hängt sig på en kyrkogård. Denna handling har öppnat helvetets portar, vilket hotar att släppa lös de döda över världen. Chocken blir så stor att Mary kollapsar och dödförklaras.

Journalisten Peter Bell (Christopher George) börjar undersöka Marys plötsliga död. När han besöker kyrkogården hör han hur hon ropar inifrån sin kista - hon har blivit levande begravd. Peter lyckas rädda henne, och tillsammans inser de att de måste resa till Dunwich för att stänga porten innan Alla helgons dag, annars kommer de levande döda att ta över jorden.

Under tiden har Dunwich förvandlats till en mardrömslik plats präglad av surrealistiska fenomen och oförklarliga dödsfall. Stadens invånare terroriseras dessutom av den döde prästens spöke och zombier. Tillsammans med en lokal psykiatriker och hans patient tvingas Peter och Mary ta sig ner i kyrkans underjordiska katakomber för en slutgiltig konfrontation med målet att stänga helvetets portar.
"En rysarnas rysare" och "en film som alla måste se som gillar spänning".
Lucio Fulci hade ett par otroliga år här. Mellan 1979-1982 regisserade han, i ordningsföljd, Zombie Flesh Eaters, Staden med de levande döda, The Beyond och The New York Ripper. Otroligt facit. Denna skiljer sig en aning då det inte är lika mycket fokus på gore, utan Staden med de levande döda är insvept med en drömlik, surrealistisk atmosfär - bland annat genom en återkommande dimma som bidrar med en kuslig stämning.

Bara för att fokus är på en drömlik stämning så saknas inte inslag av gore. Givetvis inte. En legendarisk scen är när en av karaktärerna spyr upp sina egna inälvor. Någonting som Fulci självklart ville visa mycket, och länge, av. Eller killen som vid som tillfälle får sitt bakhuvud krossat av prästen som hemsöker staden och hjärnsubstans rinner ut. Gore finns det gott om, med andra ord.
Ser ni någon likhet? Klart ni gör. För att förtydliga: till vänster har vi Zombie Flesh Eaters, eller Zombie som den kallades i Sverige på 80-talet, och till höger har vi Staden med levande döda. Video Invest-omslag (från 80-talet) till vänster, och Studio S-omslag (2026) till höger. I USA och Storbritannien släpptes Staden med levande döda / City of the Living Dead med omslaget till höger. Det korrekta alltså. I Sverige under 80-talet fick Zombie Flesh Eaters, eller Zombie, det omslaget. Varför? Fråga mig inte...
Alla fyra filmerna har flertalet scener vardera som jag i allra högst grad förstår varför vuxna/föräldrar reagerade kraftigt på. Man hade ju inte sett sådant här tidigare. Personligen hävdar jag att dessa scener fungerar än idag - nästan 50 år senare. Givetvis finns det filmer som har betydligt mycket mer gore numera, men visa dessa fyra rullar för någon som inte sett så mycket skräckfilm och denne kommer tycka att de är otäcka. Det är jag helt säker på.

I föregående del skrev jag lite grann om rättegången i Örnsköldsvik. Detta blev början på slutet för Video Invest som gick i konkurs kort därefter. Eftersom det ännu inte fanns någon lag i Sverige gällande distribution av våldsfilm så kunde ägarna inte bli fällda. Vilka som kunde bli fällda var dock videobutikerna som hyrde ut filmerna. Ägarna gjorde en storförlust då polisen beslagtog tusentals med filmer och, rent ut sagt, eldade upp dem. Det, i kombination med att det var olagligt för videobutikerna att hyra ut deras filmer, blev alltså fallet för Video Invest. Något år senare startades Video Production av nya ägare som på nytt började distribuera våldsfilmer. Dessa var dock extremt klippta och filmer som Verktygsmördaren var helt olaglig att sprida överhuvudtaget så släppte företaget actionfilmer och andra genrer för en chans till överlevnad. Bolaget flög inte ens i närheten på samma nivå som Video Invest gjorde under de få åren som de fanns.

Nästa del kommer handla om genren som ligger mig extremt varmt om hjärtat, nämligen slasherfilm. Jag kommer dessutom dela med mig av min intervju med Studio S-grundaren SEO.

Här kan du läsa föregående delar:

Studio S Entertainment del 1

Studio S Entertainment del 2

Studio S Entertainment del 3