Life is Strange: Reunion

Hade det inte varit smidigt att kunna spola tillbaka tiden? Om än för bara några få sekunder. Denna premiss byggde utvecklarna Dontnod det första spelet i serien på för elva år sedan. Ett episod-baserat äventyr som tillsammans med Telltales Walking Dead-serie i mångt och mycket lade grunden för denna typ av äventyrsspel - centrerat kring att ens val formade handlingen. Elva år senare är det då dags för det sjunde spelet i serien som släpps bara drygt ett och ett halv år sedan Life is Strange: Double Exposure. Det var framförallt en slags återkomst för huvudkaraktären Max Caufield från det första spelet och denna gången är det även Chloe från det allra första spelet samt Life if Strange: Before the Storm som får göra storstilad återkomst. Denna gången får vi också ta kontroll över båda karaktärerna i det nya äventyret som kopplar samman mycket av det som skett tidigare.

Bakom spelet står ju numera studion Deck Nine som tog över hela serien från och med det tredje spelet i serien. Även om det är fullt möjligt att spela detta som ett helt eget spel så är det framförallt en uppföljare till 2024 års Life is Strange: Double Exposure men som även på ett vis inkluderar det som skedde i det första spelet. Det är definitivt alltså ett äventyr främst för fansen som hängt med - och skapat sig en relation till både Max och Chloe under alla dessa år.

Seriens mest omtyckta karaktärer möts igen.

Det är med andra ord ganska onödigt för mig att i detalj gå genom alldeles för mycket hur spelet och serien i stort fungerar. Jag tror att i princip alla som sätter sig för att spela detta har någon erfarenhet från de tidigare spelen. Eller så bör man åtminstone ha det. Men för sakens skull kan jag ju ändå beskriva att det i grunden går ut på att de val man gör i spelets många dialogsekvenser formar ens upplevelse i stort och har en viss påverkan på handlingen. Denna gången bjuds vi på ett större mysterium som är mer komplext och med fler märkliga trådar än vad serien förmodligen någonsin bjudit på.

Den förmåga som Max besitter att spola tillbaka tiden återvänder här som en primär grund till att lösa pussel för henne. På Chloes sida har vi istället den "backtalk"-förmågan som introducerades i Before the Storm. Där Max förmåga inte går att misslyckas med - utan man spolar helt enkelt tillbaka tiden för att göra om, göra rätt och lösa problem så kan istället Chloes val "bli fel" även om det då aldrig blir "game over" på något vis.

När äventyret börjar så måste Max försöka förhindra en katastrofal brand på det universitetet som hon arbetar på. Detta är själva grunden som kickar igång allt. Det blir fort mer invecklat än så - speciellt då när Chloe dyker upp. För den som följt med kan det verkar förvirrande att Chloe ens ska kunna göra det men den verklighet som då skedde i tidigare spel är samtidigt något som den ena av de två huvudkaraktärerna inte verkar minnas. Konsekvenserna från föregångaren har helt enkelt skapat olika verkligheter som på något vis verkar existera samtidigt. Ingenting är såklart utan just konsekvens där också Chloe som återvänder för att prata med Max om sina visioner som hon upplever också adderar till det större mysteriet som pågår.

Vi utforskar i stort sett samma miljöer som i föregångaren. Men nu på en ny årstid.

Även om berättelsen som sådan tar flertalet snåriga vägar och bjuder på sin beskärda del av tvister - så är Life is Strange: Reunion ändå väldigt bekant på de allra flesta vis. Deck Nine gör inget revolutionerande av konceptet. Lika bekvämt som det känns att spela en direkt fortsättning och återse dessa fantastiska spelkaraktärer, lika bekvämt känns spelmekaniken. I takt med att Max försöker ta reda på vem eller vad som ligger bakom den fruktansvärda branden så används hennes förmåga att spola tillbaka i tiden för att kunna få ut mer information från någon, eller att ta sig från en plats utan att någon märker det eller till att lösa simplare pussel.

Framförallt gillar jag när det finns lite nerv, tidspress och en känsla av fara när hennes förmågor blandas in. I många andra tillfällen känns de lite överflödiga då det blir mycket av att man pratar med någon, får i första veva reda på mindre än vad man behöver och så tar man reda på någon liten pusselbit av information och spolar tillbaka tiden för att sedan använda den i dialogen på nytt. Jag hade gärna sett att man gjorde något mer av det, gjorde något klurigare än de mer inrutade och givna ögonblick som det allra mest går ut på. Spelet använder helt enkelt förmågan för att föra handlingen framåt på ett lite väl simpelt vis.

Här får istället Chloes, när vi spelar med henne, förmåga mer nerv då den är mer av en typ av "ett försök" och även om man då inte kan direkt misslyckas - så blir det mer spännande när hennes rappa kommentarer och dialoger får lite konsekvenser och har en mer osäker utgång. En tidig sådan mot en säkerhetsvakt gick exempelvis helt åt skogen fel för egen del och jag satt länge och funderade på vad jag borde sagt, istället.

Bra röstskådespelare gör Max och de andra karaktärerna mänslliga.

Det finns framförallt några saker som Life is Strange som spelserie handlar om för mig. Som serien alltid haft som stort fokus och som ofta blir tydliga även i denna del. Det ena är karaktärerna. Max, Chloe och alla de möter på känns väldigt levande. Bra röstskådespel ligger bakom mycket av detta samt att man då gett dom rejält med personlighet i form av djup och att vi får ta del av deras tankar. Det andra går hand i hand med detta och det är att trots allt det övernaturliga så finns det en rejäl dos av slice-of-life här.
Spelet lutar sig helt enkelt mot vardagliga ögonblick, en värld där "verkliga" karaktärer och vardagshändelser tar plats trots att vi som spelare använder oss av övernaturliga förmåor. Det blir ofta märkbart i saker som i alla små detaljer men också i atmosfären överlag.

Det tredje, och kanske viktigaste, är ju då att Life is Strange alltid handlat väldigt mycket om vad som sägs. För vad som känns (och är) som ett bottenlöst hav av dialog är ju också vad man kan förvänta sig och även mycket av det man såklart uppskattar med dessa spel. Jag ska erkänna att jag inte alltid håller intresset uppe men det beror snarare mer på vissa scener och tempo i sig än att jag tycker det är jobbigt med mycket prat. För när det är välskrivet, spännande, känslosamt och fint - så är det just det. Men det är inte alltid det fungerar och det blir lite väl mycket av det hela ibland. Speciellt då när man som Max ska lyssna på någon i flera omgångar för att kunna ta handlingen vidare.

Mystisk och stundtals lite flummigt. Men ofta också spännande.

Det är också här jag ofta känner kanske det största minuset gällande detta spel. För vi är nu sju spel in i en serie som i mångt och mycket gör samma sak. Life is Strange: Reunion, precis som sin föregångare Double Exposure, begränsar också världsbygget genom att vara så fokuserat till samma och ganska små platser. Det saknar den där känsla av stadsliv, att vara på rymmen och att ger sig ut på ett äventyr som flertalet av föregångarna bjöd på. Även om mysteriet denna gång, i mitt tycke, tacksamt nog är betydligt mer spännande än det som föregångaren bjöd på. Att vi får spela som två karaktärer gör också en del för att det ska kännas, om inte revolutionerande så åtminstone en aning, fräscht.

Det visuella är fint men gör också en del av sitt för att det ska kännas en aning av deja-vu. Visst, serien behöver inte vara av visuellt teknisk toppklass och Reunion är absolut fint att vila ögonen på. Det är mysigt, detaljerat och karaktärerna känns trots ett tecknat utseende ändå väldigt mänskliga. Men det är också en serie som sett väldigt likadan ut. Där de ganska begränsade miljöerna också kunde vara mer livliga och mer visuellt storslagna. Ett nästa steg, om man så vill, gällande det grafiska hade absolut kunnat lyfta det hela. Jag har också stött på lite visuella buggar i form av texturer som laddas långsamt in (oftast när det ska bytas till en ny scen och miljö) och så har det förekommit lite groteska mardrömsliknande ansikten när Max använder sin förmåga att spola tillbaka tiden.

Det hela kompletteras med väldigt bra röstskådespelare och ett varmt, helmysigt soundtrack som stundtals spelar på känslosträngarna på precis rätt vis. Det är som gjort för ett par genomlyssningar även när man spelat klart och den fantastiska musiken har ju sedan början varit en av spelseriens absoluta höjdpunkter.

Här finns gott om "vardagsliv" vid sidan om det mystiska..

Jag ska runda av med en liten bekännelse. Ett sådant där ögonblick där jag önskar att jag kunde spolat tillbaka tiden. Jag känner nämligen att jag såhär i efterhand var lite för snäll med mitt betyg till föregångaren. Life is Strange: Double Exposure var absolut inte dåligt - men det borde fått en siffra mindre i betyg och det betyget det fick vill jag istället då tilldela detta. För Reunion är ett mer spännande och ett mer underhållande spel och även om det i vissa stunder blir smärtsamt tydligt att det är en serie där konceptet nu börjar kännas lite för bekant - så är det också en form av spelmässig upplevelse som ändå fortfarande berör och underhåller.

Som äventyr är det ofta finstämt, fullt av värme samtidigt som det är lika stora delar spännande vid sidan av att beröra. Det känns kanske lite som onödig fanservice att ta tillbaka seriens kanske mest viktigaste, omtyckta och centrala karaktärer. Men det är ändå svårt att inte känna något när de står där mitt emot varandra igen och pratar om allt som varit och som vi upplevt tillsammans med dem. Det känns helt enkelt som ett möte som kanske egentligen inte behövde ske men som man ändå är glad över att det blir av.